Jag hörde ofta från vänner att de växer dill separat: i vissa sängar - för grönska och i andra - för paraplyer. Och detta förvånade mig mycket, för jag använder alltid en annan planteringsmetod som sparar tid och utrymme.
När jag först började jordbruka gjorde jag också många misstag när det gäller att odla dill, men när jag lärde mig metoden jag vill dela gjorde jag mitt liv mycket lättare.
Min metod kan kallas "två i en", för först växer dill i buskar och sedan, precis i tid för betningssäsongen, kommer den att användas för paraplyer. Och det viktigaste är att plantans löv alltid förblir saftiga, aromatiska och mjuka. Endast stjälkarna kommer att vara djupare på hösten, precis när paraplyerna behövs för konservering.
Du kanske tror att jag bara använder någon speciell utsädesort, men så är inte fallet. För många år sedan provade jag olika sorter, men till slut kom jag ändå till slutsatsen att de inte spelar någon roll. Du behöver bara veta hur man planterar växten korrekt.
För flera år sedan berättade min mormor om ett speciellt sätt att plantera denna gröda, som jag har använt sedan dess. Det viktigaste i denna metod är att så plantan i klasar, inte i rader, som vanligtvis görs. Till att börja med gräver jag ett hål på cirka 10-15 centimeter i storlek. Sedan lägger jag fröna där inne, begraver det och vattnar det med vatten.
Just för att fröna i hålet finns i en massa, kommer skotten att växa i en fluffig buske och greenerna kommer alltid att vara saftiga och mjuka. Hela sommaren använder jag skörden för matlagning. Eftersom det är väldigt saftigt lägger jag till det i nästan alla rätter. Ingredienserna för betning börjar bildas närmare konserveringsperioden, sedan kan du börja använda dem.
Denna metod kan vara användbar för många hemmafruar, eftersom läcker och doftande dill kommer att finnas på bordet hela sommaren. Och själva växten kommer att fortsätta växa och inte blomstra. Och även till hösten får du paraplyer för att beta grönsaker.
Med min metod behöver du inte längre försöka plantera olika dillvarianter. Jag är mycket tacksam mot min mormor för att ha delat det med mig en gång, för det räddade mig från onödigt krångel och nu gör jag inte något extra försök att odla denna växt alls.
